emmasjoberg

satt o prata med johan om vänner, och vänskapskretsar.

jag har alltid haft väldigt många vänner runt mig, det har jag inte längre.
eller, jo. många vänner har jag. men många bor en bra bit ifrån mig.
men fortfarande så har jag det mycket hellre så, för jag vet alltid att mina vänner bara är ett samtal bort.
jag vet att de ställer upp dag som natt. och gör allt för att finnas och hjälpa mig.

stina åkte 20 mil för att hjälpa mig att fylla mina flyttlådor när jag lämnade lägenheten i motala.
vad spelar det då för roll att hon bor just 20 mil bort? hon finns när det behövs.



och man märker när det händer nåt svårt, vilka som verkligen är ens vänner.
vilka som fortfarande ringer o frågar hur jag mår efter flytten. vilka som anstränger sig för att förgylla mitt nya liv.
alla har visserligen varit chockade över att jag inte fällt en tår sen jag flyttade, men att de fortfarande ringer och säger att -det är okej om du vill vara ledsen emma. det värmer lika mycket idag som för en månad sen.

och man märker också, vilka som verkade hjälpsamma till en början, men som kanske mest gjorde det av nyfikenhet?
för nu när allt lagt sig, så har den kontakten upphört.

men det kvittar. för jag märker att jag har sjukt många vänner, och ett fantastiskt skyddsnät.
och det är bara bra att veta vilka man kan lita på.

för jag vet som sagt att mina vänner alltid finns där.
i och med det har jag mer än någon annan.




för jag behöver aldrig vandra ensam.
och jag behöver aldrig känna ensamhet som jag gjort de senaste 2 åren.
bara jag väljer rätt människor att släppa nära.

jag älskar er