oavsett avstånd...
den enda anledningen att jag bor i motala är för att jag har honom här.
eftersom jag jobbar i lkpg vore det sååå mycket bättre för mig att bo där.
men med eriks jobb går det ju inte, eftersom han har jour ibland.
mina älskade (men saknade) tjejer bor antingen i lkpg eller nån annanstans.
stina o linnéa har båda hamnat uppe i sthlm av olika skäl, vilket gör att vi inte alls ses så ofta som man önskade.
sara, emme, o cecilia är i lkpg, och nu har jenny mer eller mindre flyttat dit hon också.
trots att jag jobbar där blir det inte av att man träffas så ofta, för när man slutat jobba vill man bara hem.
som tur är har jag malin här i motala. men ändå,
det är jobbigt.
ofta hänger jag med erik och grabbarna, vilket jag gillar.
innan vi blev ihop umgicks jag jämt med dem.
men det var inte samma sak då.
jag är inte längre "en av grabbarna" som jag var då, nu är jag en av grabbarnas flickvän.
och det är inte alls samma sak.
inte för mig iaf. och inte för grabbarna heller tror jag.
erik har nog inte förstått mig de gånger jag blivit ledsen för att han i sista stund dumpat mig för utgång med grabbarna osv. för jag har inte 10 tjejer jag kan gå till bara sådär. tyvärr.
men efter att vi pratat om det igår tror jag han förstod..
men jag menar inte att jag letar vänner, jag har de bästa som finns. jag är bara inte van vid att de inte finns runt omkring mig som de alltid gjort. jag hade fler här i motala, men de agerade, enligt mig, helt fel. o bad inte om ursäkt. så jag har hellre några mil till världens bästa tjejer än umgås med dem som svek.
men, om jag inte älskade erik så skulle jag aldrig leva såhär.
men då skulle jag ju heller inte leva med honom.
och i det stora hela är det värt det.
och mina tjejer, oavsett avstånd är ni ju dem som står mig närmast.
och jag behöver aldrig tvivla på er!
fan, vi kanske skulle bli lite mer impulsiva o bara gå ut nån dag. oftast planerar vi de ju i flera veckor innan. jag ska allt planera in en dag då vi ska vara impulsa:) haha
mitt hjärta. martin tycker att jag är larvig för att jag sitter med tårar i ögonen när jag läser din blogg. men han vet inte hur det är att sakna sin bästa vän varje dag. jag längtar tills jag får träffa dig igen. önskar att vi skulle kunna få ses varje vecka. puss
honey. jag skulle mest bara säga att jag vet precis hur du känner, och hur frustrerande det är att ibland inte blir förstådd för man känner sig ensam bland 100 pers. robin har ju också ALLA sina grabbar här. och trots att jag har några av mina brudar här så är det ändå inte så att man ses, alla har pojkvänner, husdjur, bebisar eller är trötta efter jobbet. egna liv. och VÄLDIGT ofta tänker jag att allt vore så mycket bättre om vi iaf bodde i samma stad. för så vitt jag vet är du den enda liksom jag som faktiskt kan vara utan pojkvännen i några timmar...
