emmasjoberg

jag är antagligen världens larvigaste.
otroligt känslig och bara jävligt svag.

men då är jag väl det,
för jag mår riktigt jävla risigt.
sover dåligt om nätterna, och är därför ett vrak på dagarna,
och förpestar antagligen alla i min närvaro.

allt på grund av att jag gjort mig beroende av en enda person.
erik.
han blev utringd av jobbet igår o jobbar nånstans vid västerås.
imorgon kommer han nog hem,
men innan jag hinner hem från mitt jobb så har han o danne hunnit åka iväg och kommer hem på söndag.

vilket för vem som helst kanske inte vore nåt problem.
men inte för mig. fem nätter utan honom är tortyr för mig.

jag vet; folk svälter. är sjuka. har ingen familj. och så vidare..
och att jag gnäller om det här får ni tycka vad ni vill om.

jag sitter och åker nio mil om dagen.
just nu gör jag det för att komma hem till ingenting!
för jag har väldigt få vänner här i motala.
vi bor här, för att eriks jobb kräver det.
och jag vet att ett liv med erik är såhär.
då och då kommer han ligga ute o jobba.
men jag vänjer mig aldrig.
jag gråter fortfarande efter två år, varje natt jag får somna själv.
och efter tsunamin så har jag sån seperationsångest.
jag är rädd att varje gång han åker iväg ska nåt hända honom.
tsunamin fick mig att inse att varje sekund med varann är viktig.



mest arg är jag på att jag gjort mig så beroende av honom,
men han känner mig bäst av alla.
och framför allt så känner jag mig lugn och trygg när jag är med honom. 


och han försöker få mig att må bättre hela tiden..
men han kan inte torka tårarna genom telefonen..

jag hatar det här!
kalla mig toffel om du vill.
det skulle du också bli om du bodde mil från nästan alla dina vänner.



kom hem o sov hos mig.
varje dag. jämt.