emmasjoberg

igår på jobbet satt vi o prata om relationer, och om man träffar nån som familjen inte gillar.
(vi hade som ni hör det ganska lugnt på förmiddagen)

måste vara extremt jobbigt att inte bli accepterad av sin partners familj.
då gäller det verkligen att ens partner står bakom en, men fortf, man vill ju inte splittra en familj.
jag vet själv att min egen familj skulle acceptera de flesta, bara jag var lycklig.

men sen fick jag frågan, tänk om din pappa inte skulle acceptera killen du är tillsammans med.
och oj.
det finns ju bara inte. det går inte. pappa är ju min bästa vän.
nu tror jag ju att killen antagligen skulle vara helt dum i huvudet, om pappa inte gilllade honom.

men jag vet att erik tyckte att pappa var reserverad o svår i början. och det kan jag inte fatta, men klart jag inte kan det, för jag har ju en helt annan relation med min pappa än vad en kille som kommer in i familjen har.
och mina vänner har alltid klickat med pappa direkt. men det är väl annat när ens lilla flicka ska skaffa pojke.

fast pappa har nog svårt för om det strulat o varit bråk, då har han kvar det i bakhuvudet.
mamma är som jag, hon glömmer och förlåter och kör vidare.


men fan vad jobbigt det skulle vara.
tur man är singel.